Nedan följer Bebans reseskildring från den testtur som vi gjorde 2010. När vi rider på Grönland så samlar vi ihop hästar från olika fårgårdar som normalt använder dem som arbetshästar i fårskötseln. De är varken vana att hantera många hästar eller turister. Initiativet till de här turerna kommer dock från fårhållarna själva. På den här turen lärde både vi och fårhållarna oss mycket så det kommer att bli betydligt bättre förutsättningar för kommande resor.

Kajsa Andreasson

Ridsemester på Grönland - av Betty-Ann (Beban) Munkenberg
2010-07-07 till 2010-07-14

Den 7,e juli 2010 anlände vi, fyra ”tanter” (Marta, Karina, Wimmse och Beban) och en Kajsa (Martas dotter), med flyget från Köpenhamn till Narsarsuaq på sydvästra Grönland. Solen sken på en klarblå himmel. Det var varmt, så både jackor och tröjor åkte av medan vi inväntade vårt bagage utanför flygterminalen. Jytte, vår danska guide, välkomnade oss och visade oss till båten som skulle ta oss över Tunulliarfik, eller Eriksfjorden som nordmännen som bosatte sig här på 900-talet kallade den. Vid kajen mötte oss en av våra första stora naturupplevelser. I fjorden låg isberg som stora flytande skulpturer och endast några meter från oss började ett av dem tumla runt. Det var med spänning vi såg hur det sidenblanka rutschbaneliknande isberget förvandlades till olika djurliknande former, allt eftersom det slog runt i vattnet.

Båten skulle ta oss till Qassiarsuk. där vi skulle övernatta hos familjen Fredriksen, vars son Henrik skulle bli vår grönländske vägvisare. Hästarna vi skulle rida kom från traktens fårgårdar, berättade Jytte. På grund av att betet i första hand skulle räcka till fåren, som man levde av, hade varje gård enbart en eller ett par hästar. Dessa användes bara ett par veckor på hösten då man samlade in fåren för vintern. Väl framme hos Fredriksens mötte oss fyra islandshästar, varav ett föl, i en hage. Ett par av dem var magra och fulla av ärr och halvläkta sår (senare skulle vi få veta att de var hingstar som fångats in uppe på fjället samma dag). Var det de eländiga djuren som vi skulle rida? Den här första dagen var frågorna många, men vi lärde oss snabbt att svaren kom bara vi gav oss till tåls. Efter middagen, helstekt öring med ris och god sås, kom tre töltande ekipage in på gårdsplanen. Våra funderingar om huruvida islänningarna på Grönland kunde tölta eller inte var besvarad. Hästarna såg fina ut, lagom i hullet och utan några större blessyrer. Det som framför allt skiljde dem från vad vi är vana vid var att träns och tyglar var knutna av rep. Något som vi också kom att förstå efter några dagar, var att på Grönland tar man vad man har och fixar till det som behövs. Tränsen fungerade utmärkt, även om det hände att repen gick av. Det var bara att knyta till ett nytt. De tre ”nya” hästarna var inte skodda, så ryttarna red iväg för att få saken åtgärdad.

Efter en god natts sömn och en stadig frukost med havregrynsgröt gick vi förväntansfulla ut på gårdsplan för att bli tilldelade ”våra” hästar. Först mötte oss en vacker brun hingst, som ledd av Jytte, lugnt gick och betade. Henrik kom med en ärrig, hetsig fux ifrån hagen. Eftersom den inte ridits sen i höstas, satt han själv upp för att pröva den. Vi höll andan. Hästen for iväg med full energi nedför vägen. Efter ett tag kom de tillbaka och Henrik konstaterade att han nog själv fick rida den hästen. Nästa häst från hagen var svart, Henriks egen, den magraste och sårigaste av alla. Då gick det upp för oss att alla tre hästarna på gårdsplan var hingstar. Några av oss kände fjärilar i magen. Även den svarte skulle provridas och samma procedur upprepade sig. Hästen, med Henrik på ryggen, löpte iväg i full fart. Ganska snabbt kom de tillbaka. Henrik satt av och undrade vem som ville ha den svarte. Wimmse och jag var de av oss som har ridit mest, men eftersom Wimmse hade problem med både rygg och knä blev det jag som fick sitta upp. Detta, trots att hästen hade ett sår i ena mungipan. Henrik ledde mig och hingsten en bit bort, på lite avstånd till de andra. Wimmse fick den brune. De tre hästarna som blivit skodda, väntade nere i byn så det blev en promenad för några av oss. Wimmse, Henrik och jag red. Den svarte gick ganska lugnt så länge jag inte tog i tygeln men så fort jag försiktigt försökte samla ihop honom började han konstra. Väl nere i byn, efter några hundra meters ritt, var jag så genomsvett att jag satt av för att ta av mig tröjan. Då blev det klart för mig hur djupt såret i munnen var. Det måste ha gjort ont vid allra minsta tygelkänning. Inte konstigt att hästen var vild. Jag bestämde mig för att vägra rida honom, i förhoppning att han skulle få vara i fred så att såren fick läka. Mitt beslut innebar att det fanns för få hästar. Jytte meddelade dock att på gården som vi skulle sova nästa natt stod två hästar och väntade på oss. Karina erbjöd sig då att åka bil första biten så jag fick ta hennes valack, som enligt utsago av ägaren var det den lugnaste av alla.

Till slut kom vi så äntligen iväg, Karina och Jytte i bil och vi andra till häst. Den första dagens ridning visade sig vara ganska enformig. Vi red på en grusväg längs vattnet in i viken till Qinngua. Även om omgivningen var vacker var vägen mindre kul. Vi hade ju förväntat oss ridning på fjället. Positivt var att vi i lugn och ro kunde testa hästarna. Att de inte var tränade för den högre skolan märkte vi snabbt men de var villiga, lagom energiska och alla utom Martas töltade. Ingen av dem hade något namn, det har oftast inte hästarna på Grönland. Efter ett par, tre timmar kom vi så fram till Qinngua, där mötte oss Karina och Jytte som anlänt en timme tidigare. I väntan på oss hade de suttit och druckit kaffe med fårbonden Christian och hans två barn. Hästarna sadlades av och släpptes i en hage, förutom hingstarna som bands fast i långa rep. Husen låg inbäddade i blommande grönska. När vi slagit oss ner i gräset med vår medhavda matsäck kom barnen och välkomnade oss med blåklockor och baldersbrå. På eftermiddagen tänkte Karina och Jytte ta en provtur med gårdens två hästar. Men så var det ju det att de först skulle skos, och att sko en häst var inget som gjordes i en handvändning. Efter ett par timmar var en av dem klar så Karina fick en provtur tillsammans med Henrik och fuxhingsten som fortfarande var full av energi. Vi andra gick på upptäcktsfärd och såg bland mycket annat, till vår stora förtjusning, ett par havsörnar. Vad vi då inte visste, var att vi under veckan skulle komma att se många, många fler. Väl tillbaka på gården bjöds vi återigen på helstekt öring, medan gårdens invånare festade på kokt fårskalle.

Foto: Kajsa Andreasson

Efter frukosten nästa dag gjordes hästarna klara, nu kompletterade med gårdens två fuxar, vilka hade fina sadlar och riktiga träns. Jag överlät den vältöltande beskedlige valacken till Marta och tog en av Qinngua-hästarna. När alla fått ordning på sadlar, sadelväskor, träns och rep, satt vi upp och red iväg, upp i bergen. Dagens tur skulle komma att bli åtta timmar lång med endast ett kort uppehåll för lite mat. Varenda sekund var njutbar, solen sken, alla fjällets växter blommade och berget med sina mossor och lavar sprakade av färg, från rödaste rött till mörkt blå. I horisonten låg inlandsisen och nere i dalen syntes fjorden med sina vita och turkosa isberg. En alldeles speciell upplevelse var när vi red över områden med fjälltimjan, då spred sig en mild kryddoft i luften. Hästarna var fantastiska, klättrade som bergsgetter upp och nerför fjällsidorna. Det var endast på de mest extrema ställena som vi satt av och gick, men det var nog mest på grund av oss. Om Henrik fått bestämma helt hade vi säkert ridit hela tiden och det i en betydligt högre fart. Det enda som var lite oroande var att Wimmse glömt sin blodtrycksmedicin, vilket gjorde att hon vid minsta ansträngning fick en förfärlig hjärtklappning. Men våra rådiga guider löste detta på bästa sätt. Henrik tog oss till en topp med mobiltäckning. Jytte ringde till läkarstationen och fick tabletter utskriva. Henrik fick tag på sin bror som hämtade medicinen och körde den till vårt nästa natthärbärge. Kajsa blev under dagen också bekymrad för hennes häst hade ett rostigt bett som passade så dåligt att hästen hennes började få skav i mungipan. På kvällen anlände vi till Nunataaq vid Isfjorden. I den tog Karina sitt första bad och på natten gav Wimmses brune hingst sig av på egna äventyr. Spännet på hans grimma hade lossnat så han försvann upp i bergen. Så den tredje riddagen var vi återigen en häst kort. Problemet löstes med att Jytte fick gå, medan vi andra hade en, om möjligt, än bättre ridtur än dagen innan. Ett nytt bett hade fixats till Kajsas häst som för denna dag blev Wimmses häst. Kajsa fick ta Jyttes häst som hade snälla, blå ögon och knappt kunde tölta. Från Nunataaq red vi över fjället till Sillisit, en tur på fem/sex timmar. Wimmse spanade hela vägen efter sin brune hingst. Hoppet stod till att han gått hem till Sillisit för det var från den gården han kom. Men inte en skymt syntes av honom på hela dagen. Istället blev ett av dagens äventyr mötet med en annan hingst, som idogt försökte slå följe med vår flock, trots att Henrik och fuxhingsten försökte jaga bort honom. Vid flera tillfällen fick Kajsa och jag vårt lystmäte av fornlämningar tillfredsställt då vi red förbi väl synliga ruiner efter gårdar och troligen även några innuitgravar. En annan höjdpunkt var när Henrik fick syn på fjärilar. Vi förstod att för honom var havsörnarna och korparna vardagsmat medan fjärilar, eller sommerfugler, var mycket exotiska.

Foto: Martha Köhler

I Sillisit fanns det ett vandrarhem, där vi skulle sova i två nätter. Vid matdags inviterades vi till familjens hus. En del av maten var egenproducerad, t.ex. bjöds vi på ett makalöst gott te av torkade örter och en sallad av växter från gårdstunet, bland annat de späda bladen från kvanne, blåsippa och flällsyra. Även inlagda stjälkar av kvanne kan rekommenderas. Fårsteken var mör och även de av oss, som fått för sig att får smakar kofta, åt med god aptit. Jytte berättade att den goda smaken kom av att fåren betade fjälltimjan så de var i princip kryddade redan innan slakt. Kvällspromenaden gick till stranden, där vi förundrades över de alldeles speciella stenarna. Merparten var knytnävstora, vattenslipade röda sandstenar med vita mönster och prickar, den ena vackrare än den andra. Det var med svårighet vi motstod att helt fylla våra packningar med stensouvenirer.

På morgonen den fjärde dagen hämtade vi våra hästar i hagen och gjorde dem klara. Jag kom på att jag hade med mig en burk med grankådesalva, så hästen med såret i mungipan blev ordentligt ompysslad. Jytte hade redan varit ute och, utan framgång, letat efter den brune hingsten. Så även denna dag var det för få hästar, vilket innebar att Jytte återigen skulle få gå till fots. Vi skulle rida runt i Naajat Qaqqaa-massivet mellan Eiriksfjorden och Isfjorden. Vi hade blivit förvarnade på att det skulle bli mycket stigning. Toppen låg cirka 800 meter över havet och dit skulle vi. Vi hade inte ridit långt innan det började gå uppför. När vi så kommit några hundra meter upp på bergskanten; fick vi se den brune. Han stod lugnt en bit bort och tittade på oss. När vi stannat och suttit av kom han oss till mötes. Han gick runt och hälsade på alla hästarna innan han lät sig fångas. Henrik red tillbaka till Sillisit för att sadla den brune och fånga upp Jytte på vägen. Förvånansvärt snabbt var de tillbaka. Wimmse fick till sin stora glädje återigen rida den brune hingsten och Jytte fick ta över valacken med skav i munnen. Vi fortsatte stigningen uppför och utsikten blev alltmer spektakulär ju högre vi kom. Nästan helt upp på toppen stannade vi för lunch. Henrik förlade rastplatsen till ett stort klippblock runt vilket han band ett rep, där vi knöt fast hästarna. Det var så varmt att både skor och T-tröjor åkte av och den svaga brisen med kylan från inlandsisen kändes härlig. Vi hade kunnat ligga i flera timmar där på fjället, men världen utanför trängde sig på. Det var VM-final i fotboll och Henrik (och Kajsa) ville gärna tillbaka för att åtminstone få se sista halvlek. Vi satt upp och red runt på platån nedanför bergstoppen så att vi kunde se inlandsisen försvinna ner i fjorden. Kangerlua-viken nedanför oss var så fylld av isberg att vattnet syntes ha en tunn hinna av is. Ovanför viken svävade tre havsörnar. Dagens andra örnupplevelse var när vi rundade en bergsklippa och två meter framför oss flög en havsörn upp. Den var så nära att vi kunde höra fraset från vingarna.

Foto: Kajsa Andreasson

På vägen ner för fjället försökte Henrik forcera takten, fotbollen hägrade, men det innebar enbart att han kom så långt före att han fick stanna och invänta oss andra. Man han kom på ett knep. Han tog oss tillbaka till samma ställe där vi några timmar tidigare kommit upp på berget, och frågade om vi kände igen oss så att vi kunde hittade tillbaka själva. Vi såg antagligen ut som fågelholkar allihop - världen ser helt annorlunda ut från ett annat håll - men innan vi hunnit opponera oss var Henrik försvunnen. I galopp såg vi honom och fuxhingsten försvinna bort. Där stod vi och tittade på varandra, vägvisaren var väck! Vi satte vårt hopp till Jytte. Hon hade lite erfarenhet av Naajat Qaqqaa-bergen eftersom hon hade vandrat där. Så, så småningom kom vi nerför fjället och var tillbaka i Sillisit lagom till att matchen var slut.

På kvällen släpptes den brune hingsten i hagen tillsammans med valackerna, vilket innebar att det blev en del oro på natten. På morgonen återfann vi en av hästarna utanför hagen och Qinngua-fuxarna stod tätt tryckta intill varandra i mitten av hagen. De såg ut som de försökte vara osynliga. Flera av valackerna hade blivit bitna. Grankådesalvan tycktes dock ha gjort gott för hästen med såret i mungipan. Det var nästan läkt. Vår sista riddag på Grönland skulle vi rida över fjället tillbaka till Qassiarsuk. Även denna dag bjöd på vackert väder och fantastiska naturupplevelser. Länge hade vi följe av en grann svart häst som trots att Henrik försökte mota bort honom hängde sig kvar. Wimmse blev lite orolig eftersom den brune visade ett väldigt intresse och tenderade att bli oregerlig. Men när Henrik konstaterat att det var en valack, fick de hälsa på varandra och då lugnade den brune sig. En bit från Qassiarsuk red vi förbi Henriks potatisodling. Något han var mycket stolt över. När vi så kom tillbaka till Fredriksens gård var det med sorg i hjärtat vi sadlade av. Vi hade gärna stannat och njutit av det vackra landskapet, de fina hästarna, den goda maten och de vänliga människorna ett tag till.

Beban